echoism

När jag var liten var jag övertygad om att jag skulle bli någonting annorlunda, ville inte bli som alla andra. Ha samma typ av jobb som jag visste att mina föräldrar och andras föräldrar hade. Ett av mina drömjobb var att bli dukare! Ni vet, en sån där som gör fint på alla bord på restaurangen innan alla gästerna kommer. Torkar borden, rättar till besticken och torkar glasen skinande rena. Dukarens enda uppgift!

Sen hade vi ju alla drömmar som liknar.. ja alla andras, pilot, astronaut, brandman, ballerina etc...
Det är lite sorgligt när man tänker efter.. varför blev vi inte allt det där som vi ville när vi var små? det var ju inte dirket någon som sa att  "nä!! hörrudu! det där kan du inte bli!"

Är det lathet? eller bara någon slags avsaknad av självförtroende? ja hur det nu är så kan man ju bara konstatera att drömmar är till för att vara just drömmar, eller?

Jag vet vad jag blev iallafall. en vanlig restauranganställd som inte gör borden fina och ser till att gästerna har det bra. Men ett halvt rätt får jag iallafall, för ordet restaurang finns ju trotsallt med i min arebetsbeskrivning.

Men nu bär det av mot nya tider. Kan inte säga om de tiderna blir ljusare eller inte men på ett eller flera sätt, blir det nog bättre. Tar ju (inte får) chansen att bli någonting jag verkligen vill.  det kommer att ta sin lilla tid men det får gå. Har ju det som många tyvärr saknar, en älskande, stöttande och otroligt begåvad flickvänn! det tackar vi för!

Puss på er alla! (de två som faktiskt läser min blogg!)

Päejs!
              /M.N.G.E